Tågluffarna

Många historier och berättelser har man hört om tågluff. Jag har i alla fall det. Historier om folk som sover på hatthyllan, ja till och med gatan. Folk som försöker tjäna ihop slantar genom att sälja hemmagjorda smycken på Wiens gator och som blir arresterade. Folk som hamnar i knipa men tar det med en klackspark, klarar sig, och bara har flyt helt enkelt. Det var ungefär den visionen jag hade, när det först kom på tal om att tågluffa. Jag tänkte inte så ingående på de möjliga problem och konsekvenser man kan stöta på, utan såg det mest som ett äventyr. Men det är det ju också.
När jag pratar med äldre människor om min och Cajsas tågluff, som själva har vart ute och luffat, så tappar jag nästan hakan varje gång. Många av dem har satt sig på ett tåg helt själva och bara åkt. För mig låter det helt förbluffande, jag skulle inte ens tänka tanken på att ensam ta steget ut i vida världen, inte i dagens samhälle, och absolut inte som tjej.
Men det är tråkigt att bara tänka på de (potentiella) problemen. Jag har nog mest positiva tankar cirkulerandes i skallen. Hur roligt det ska bli att få lite användning för sitt B-språk som man ältat i skolan i 6 år nu, till ingen nytta förrän nu.
Att få stå på egna ben, planera själv, gå dit man vill gå. Att upptäcka världen, och skapa ditt egna perspektiv på saker och ting. Få lite livserfarenhet.

/Alice